Ni ska snart få höra om mitt värsta sex minne, eller upplevelse, men inte idag. Jag har en del hemska minnen, midsommar, A, Fotbollen, syskonen, fotografen, tatueraren, ja, listan är faktiskt rätt lång, så jag ska ta och försöka välja en av dessa män att skriva om.. Har faktiskt hittat en liten röd tråd bland det värsta sexet, och det är att med samtliga män har jag alltid slängt blickar på klockan och hoppats att han för guds skull kan komma snart! För ibland är man faktiskt bara sugen på en snabbis för man vill sova eller dra vidare. Vissa tillfällen kommer han alldeles för snabbt, innan man själv är tillfredsställd, och de tycker att detta är helt OK! Det är det verkligen inte, den ende som jag upplevt motsatsen med är faktiskt tatueraren, 1 gång. 1 jävla gång av alla dom gånger man själv inte blivit tillfredställd! Dåligt grabbar!

Det jag egentligen tänkte skriva om idag är ensamhet. Den ensamheten du känner när du är helt ensam i en liten lägenhet som känns alldeles för stor för bara dig, sängen som annars brukar kunna få en att slappna av och just njuta av denna ensamhet i sin stora sköna säng. Den ensamheten som gör att vars man än är, så känner man sig på nått sätt ensam, just det att sakna nån att sitta nära, nån som håller om en när man ska sova, den tryggheten, den ensamheten. Lite så känner jag just nu. Har funderat på verkstadsgrabben nu när jag vart ute med hästarna, kanske är det bara det hålet jag kände som han fyllde, när jag behävde det som mest? Det kanske hade kännts på samma sätt med en annan person? Jag vet inte, men jag vill gärna tro det. Är det så att man kan fylla hålen med första bästa person? Igår när jag var på jobb kände jag verkligen av den ensamheten, hålet, jag saknade faktiskt att sova tillsammans med någon, så jag hörde av mig till Monstret som jag inte träffat på nästan 3 månader nu, och skulle sova hos honom, men på vägen hem ångrade jag mig, för det var inte det jag saknade. Det var, ja jag vet, chode!, verkstadsgrabben, jag ville gå och lägga mig hos. När jag körde förbi verkstaden idag kom jag på mig själv att titta efter hans bil, samma sak när jag körde hem. Känns verkligen inte bra att jag håller på så här, måste glömma honom, för det kommer aldrig att bli vi, så mycket har jag insett. Så nu är hans nummer och alla sms borttagna, så jag kan helt enkelt inte höra av mig till honom, han får nu höra av sig. Och jag vet att som den nybakade kanelbulle jag har blivit, kommer jag, om han hör av sig, att falla pladask tillbaka till alla jobbiga känslor igen..

-En C som vet att hon borde glömma och gå vidare, dead race..