Satt och tänkte på förhållanden när jag var nere på verkstaden idag. Vad är det som gör att vissa människor är såkallade "förhållandemänniskor" och andra är "singelmänniskor"? Är det tryggheten och sen veta att man alltid kan få sex som gör att man är i ett förhållande, att man trivs med personen? Är det kärlek? Vi singeltjejer som jag och I, vi har sex med många olika män och det är nog inte det att vi inte vill ha ett förhållande, men vi lessnar lätt på sexet och att männen inte kan stimulera oss. Jag lessnar otroligt lätt på sex med samma partner efter ett tag, den enda jag inte lessnat på är Monstret, konstigt nog.. Har bara haft perioder utan honom, men varje gång jag kommit tillbaka har sexet vart lika bra som innan. Ibland saknar man den känslan av att vara i ett förhållande, men jag är nog gladare att vara singel så att jag kan flirta och ha sex med precis vem jag vill, när jag vill och när jag känner för.. Det svåraste i ett förhållande tror jag är att både ha awesome sex och kunna stimulera varandra mentalt utan att låta det gå över på en vänskapsnivå. Kanske är man som "singelmänniska" rädd för att binda sig, just tanken på att vara med en och samma person hela livet, är det för att man ännu inte funnit "Kärleken"?
Det är massa frågor som spinner runt i mitt huvud nu, det mesta om den såkallade kärleken, vad är kärlek egentligen? Jag kan inte säga att jag vart förälskad nån gång, jag har aldrig haft den känslan. Är jag verkligen så känslokall när det kommer till känslor och kärlek eller är det bara så att ingen har väkt dessa känslor inom mig?

- En fundersam C